Intervju med Lars Ericson Wolke, publicerad i Tidningen Framsyn nr 4 2006.

Små grupper ger motiverade soldater
Hur får man soldater att ställa upp när det verkligen är otäckt? Napoleon var skicklig. Under hans tid föddes den självständiga armékåren. Armén kunde inte försörjas på samma plats, den måste spridas ut. Det berättar Lars Ericson Wolke, professor i krigsvetenskap.

Av Hans Wigstrand

–Det innebar att man måste ha tillgång till bra kartor, vilket fransmännen hade. De kunde klura ut vilka vägar som skulle användas. Man hade en mängd kurirer. Och det var tur, för kurirer försvann ju ibland…

Lars Ericson Wolke är verksam vid Krigsvetenskapliga Institutionen i Stockholm och specialist på militära operationer. Han forskar och föreläser. Kallar Napoleon för banbrytare i fråga om ledning och logistik.

–Före honom kunde man bara försörja en viss mängd hästar och soldater på en viss plats. Under Trettioåriga kriget 1632, alldeles innan Gustav II Adolf dog, hade Sverige som mest cirka 150 000 man under vapen.

–Men man kunde bara samla 20 000– 30 000 man på samma plats. För försörjningens skull. Annars kom svälten. Logistiken var problemet, förklarar Lars Ericson Wolke.

Vad är det stora som förändrat sättet att föra krig?
–Det är inte krutet eller sådana saker, som man skulle kunna tro. Inte när det gäller ledning. En soldat från tidigt 1800-tal skulle känna igen sig 400 år tidigare. Man tittade fienden i vitögat innan man började slåss. Ett eldhandvapen på 1700-talet var effektivt på 50 till 100 meters håll och utgjorde ingen större skillnad mot armborstet och pilbågen. Nej, den avgörande skillnaden kommer med industrialismen. Repetergevär och kulsprutor är kanske det viktigaste. Men med industrialismen följer även järnvägar.

–Tidigare hade du gått eller ridit till häst. Du visste som militär chef på 1800-talet ungefär hur ett krig skulle gestalta sig. Det som händer är att för första gången blir ett krig oförutsebart. Du får helt andra hastigheter. Sen har det bara eskalerat. Och i den världen lever vi idag.

Människan har inte förändrats

I grunden blir vi alla livrädda om vi hotas till livet.

–Då reagerar man på ett visst sätt. Du kan få panik. Det måste du hantera som chef. Du har samma grundproblem när det gäller ledarskapet. Du måste kunna motivera soldaten.
Efter andra världskriget gjordes det undersökningar i Finland och USA. Man sökte svaret på frågan: vad är det som får den enskilde soldaten att slåss när det är som farligast? När alla instinkter säger åt honom att springa, lägga benen på ryggen?

–Jo, det allra viktigaste är lojaliteten med gruppen. Gruppen som du känner inpå nerven. Den lilla gruppen består av sju, åtta man. Det får inte vara fler. Tältlaget är kärnan i kriget. Ett tältlag är av den storleken. Smälter den här lilla kärnan ihop, får vi ett kitt som gör gruppen stark.

Och det här förstod Karl XI till exempel. Det var han som grundade det svenska indelningsverket på 1600-talet.

Egentligen fungerar samma sorts psykologi på alla arbetsplatser, säger Lars Ericson Wolke.

–Har du ett antal små fikarum får du de här bildningarna mellan människor. Men i en stor matsal försvinner den känslan. I landskapsregementena på 1800-talet kom killarna från samma bygd. De kände varandra, var kanske från samma by. Jag är övertygad om att det fungerade på det viset. På 1500- och 1600-talen finns det uttalanden om att legoknektarna bara slåss för pengar. De känner inte varandra. Det är en kunskap som fanns tidigt: lokal rekrytering, soldaterna ska bo nära varann, befälet ska bo bland killarna. Det är viktigt.

Att läsa gamla krigsdagböcker kan vara intressant ur flera aspekter, säger han. Men det är sällan man kommer den skrivande soldaten närmare inpå livet.

–När det är pressade situationer skriver du inte krigsdagbok. När det börjar smälla har du viktigare saker för dig. Jag tycker det är roligast med källmaterial som skapats i en dramatisk situation.

Oftast är skrivaren saklig och släpper inte in sina känslor annat än mellan raderna.

–Någon gång kan man se en känsloyttring. Jag minns en skrivning från första världskriget. Det är i mars 1918. I Ryssland pågår revolutionen och Finland har förklarat sig självständigt från Ryssland. På Åland sitter en rysk garnison. Du har alltså inbördeskrig i Finland mellan röda och vita. I det läget skickar Sverige en örlogsexpedition till Åland. Båda sidor i Finland är misstänksamma.

Svenskarna seglar in på Eckerö redd. KA1 från Waxholm och I2 Göta livgarde tar över kontrollen. Ryssarna har krackelerat. Där finns ett revolutionärt soldatråd och dessutom nationella grupperingar med ukrainare, letter och ester. De har egna flaggor och är fullkomligt ointresserade av att slåss för ryssarna.

I denna situation anländer en tysk örlogs­expedition till Eckerö och svenskarna får sina direktiv från Stockholm: vad ni än gör, skjut inte på tyskarna. Då kan vi hamna i krig med dem.

–Så svenskarna tvingas acceptera vad tyskarna gör. Och tysken hissar tysk örlogsflagga på Tullhuset i Eckerö – visar revir. Tyska flaggan går i topp på Eckerö. Och då skriver man i krigsdagboken, allting sakligt. "Hu! Svartaste dagen i flottans historia." Då kommer det fram lite känsla. Det här måste ha puttrat i en eller annan. Det är sällan man kommer någon inpå livet som skriver dessa dagböcker.

Finns det dokumenterade skillnader i krigföring mellan folken i olika världsdelar? Är ett tyskt befäl beskaffad på ungefär samma vis som en asiat?

–Nej, inte så dramatiskt stor skillnad. Människor är i stort sett lika överallt i världen. Däremot kan ledarskapet, hur man hanterar personalen, variera på olika sätt. Det finns ett väldigt bra och belysande exempel: general von Döbeln.

I sin ungdom åker han till Frankrike och tjänstgör i det som anses vara Europas bästa armé. Så gör många svenskar. Förhoppningsvis överlever de och kommer hem som yrkesproffs, vilket inte var möjligt om man höll sig kvar i Sverige.

Nå, denne von Döbeln deltar sedan i kriget mot Ryssland 1788–1790. Finland är en del av Sverige vid denna tid. I östra Finland utkämpas slaget vid Porrasalmi i Savolax och vid ett tillfälle sviktar moralen i den finska styrkan och några soldater börjar fly.

–Innan flykten eskalerar försöker von Döbeln ta ett initiativ och han föreslår sina högre finska befäl att skjuta de som flyr. Men får svaret att så gör man bara inte mot sina egna.
General von Döbeln föreslår då att man ska spänna upp uppviglarna mot ett träd med bröstkorgen mot fienden. Samma nedslående svar från finnarna. Så gör man inte! Möjligen om man är en legosoldat i Frankrike.

–Det är en rejäl kulturkrock och von Döbeln, som vid denna tid är drygt 40 år gammal, anser att finnarnas resonemang är höjden av mesighet. Man ska motivera soldaterna och gå före med sitt eget föredöme, säger finnarna. Men så kan man inte leda människor i kritiska lägen, skriver von Döbeln i sina memoarer. Han får en annan inställning när han blir äldre och klokare.

Kaptenen fungerade som en far

I Sverige har vi av tradition varit förskonade från den värsta sortens kadaverdisciplin, menar Lars Ericson Wolke.

–Åtminstone sedan vi fick utförliga reglementen på 1600-talet. Löjtnanten ska vara mest bestämd mot soldaterna. Han ska använda piskan, vara "the bad guy". Men soldaten ska veta att över honom ska kaptenen finnas och vara som en far mot sina barn, så att alla former av övergrepp undviks. Sådan var grunden för den karolinska tidens disciplin. Vi kan belägga inställningen ända från 1600-talet. Tidigare än så vet vi inte ett skvatt om hur det var.

År 1700 stred Sverige mot ryssarna vid Narva.

–Vi besegrade ryssarna med tur och stor motivation. Soldaterna var utsvultna. Det är delvis en förklaring till segern. Soldaterna visste att det i ryska lägret fanns gott om proviant. Det lockade de svenska soldaterna till stordåd, fast de egentligen inte borde ha vunnit detta slag.

Slaget vid Poltava däremot, var en katastrof.

–Trots stora förluster, det går sämre och sämre, anfaller svenska soldater gång på gång. Man får leden att hålla ihop och går framåt, utan större problem. Vilket i sig tyder på disciplin och motivation. Men varför slåss man trots de stora förlusterna? Jo, man slåss för Gud och hans företrädare Konungen. På 1600- och 1700-talet var det viktiga argument.

Men viktigast tror han ändå kamrat­andan är.

–När du går framåt har du kompisarna i ledet bredvid dig. De bildar små kluster av kitt. Jag tror det är viktigt. De flesta kanske trodde på någon form av gud. Men det är omöjligt att spekulera i.

Kan det råda delade meningar mellan er som forskar?
–Det är klart att det gör. Man betonar kanske olika saker. Det första stora industrialiserade kriget är första världskriget. Där används en massa ny teknik. Samtidigt har du en taktik som inte är avpassad för detta. Resultatet är oerhörda förluster. Det är 1800-talskrig. Kollisionen mellan ny teknik och gammal taktik leder till de enorma förlusterna som gör att du får sammanbrott i systemet. I Ryssland blir det revolution på kuppen. I Frankrike får du stora myterier. Uttrycket granatchock föds och blir medicinskt accepterat. Man börjar erkänna att soldater bryter ihop, att det är fullt mänskligt att bryta ihop under vidriga förhållanden. Allt detta nya ställer helt andra krav på ledarskapet. Hur få människor att lämna skyttegraven och springa mot taggtråd och säker död?

Malajen som blev krigsforskare

Malajen vid stabskompaniet vid K1, Lars Ericson Wolke, var forskningsansvarig på Krigsarkivet efter åren på Stockholms universitet. Han har blivit kvar i campusområdet på Drottning Kristinas väg eftersom det är kul att forska och undervisa.

–I första hand är jag engagerad i stabs– och chefsprogrammen med civila och militära elever. Jag pratar om svenska erfarenheter, vad lärde vi av Kongo på 1960-talet. Då gällde det skarp operation och inte som läget i Kongo var för ett par år sedan, där bilden av FN-soldaten var mer fredlig där han stod i blå basker och en kikare i öknen.

Någonting som fascinerar mer än annat hos dina åhörare?
–Det som kan ge aha-upplevelser. När man berättar om händelser från äldre tid och man finner paralleller i dagens värld. Vi har upplevt samma sak i Bosnien eller Afghanistan, kan eleverna säga. Många har ju internationell tjänst i botten. Det är nyttigt att som lärare kunna ha den dialogen.

Fanan som dåtidens trofé
Tid är förvisso ett relativt begrepp, säger han. Men tiden är den stora skillnaden mellan dagens och gårdagens krigsförlopp.

–I dag råder en ny sorts stress för beslutsfattare. När det stora slaget rullat igång på 1600-talet, så hade inte den högste befälhavaren en chans att kontrollera krigets förlopp. Hans uppgift var att välja tid och plats för kriget. När det väl rullat igång hann han inte påverka utgången särskilt mycket.

När slaget börjat fanns det flera sätt att föra ut en order, förklarar Ericson Wolke.

–Du kunde skrika ut den. Men hur långt hördes din röst i larmet? Du kunde ge killarna order om repetering. Men alla vet hur en order kan justeras som ett skvaller längs vägen. Ett sätt var att skicka ut kurirer. Amiralen Nelson hade små snabbgående båtar med flaggor och signaler. Man använde musikinstrument innan vi fick telekommunikation. Sen hade du fanor. Fälttecken. Kompaniet skulle rent fysiskt följa sin egen fana. Det är därför man tar ifrån motståndaren fanan som en trofé. Här är det någon som vunnit en seger. Det är inget man kan ljuga ihop. Fanan står som symbol för landet och förbandet. Krutröken kan ligga tät. Allt är en enda röra och uniformerna ser ungefär likadana ut. Legosoldater talar främmande språk. Så det är väldigt svårt att identifiera fienden. Man ser framför sig hur soldaten hugger för att hålla folk ifrån sig.

–Den preussiske generalen Blücher har skildrat detta väldigt bra. Han deltar i kriget mot Napoleon 1813 tillsammans med sin stabschef Gneisenau. Preussarna rör sig i ett landskap där det är mörkt och trist och obekvämt. Från andra hållet kommer en fransk kolonn. Ingen av dem har en aning om vilka de andra är. Man börjar beblanda sig med varann. Så är det någon som ser att de här har andra uniformer och man börjar puckla på varandra. Franska kavalleriet rider till­baka och trampar ner sina egna och fransmännen förlorar. Det blir en lysande seger för preussarna och Blücher skriver: "Det svåra blir att förklara för eftervärlden hur briljant vi planerade det hela."

I amerikanska inbördeskriget på 1860-talet fanns moderna inslag som gav helt nya förutsättningar.

–De använde taggtråd, kulsprutor, telegraf och järnväg för att förflytta trupp. Just järnvägen är stabsofficerens våta dröm. För första gången kan du veta hur lång tid det tar att förflytta trupp från punkt a till b. Tidigare gällde landvägen. Det kan ta x antal veckor beroende på underlaget och vädret. Men under tiden kan du förlora kriget. På vattnet gällde att vinden blåste åt rätt håll. Eller att den existerade över huvud taget.

Amerikanerna använde telegrafen för att snabbt kommunicera.

–Motmedlet var att riva telegrafstolpar. Indianerna var inte dummare än att de förstod att de här stolparna var viktiga. Det var blodomloppet. Sambandet. Då blir det helt andra förutsättningar.

När sambandet fungerar riktigt dåligt har han ett fint exempel på från år 1700.

–Det året förklarar Danmark Sverige krig. Danskarna är justa nog att skicka en härold, praktfullt utstyrd, som rider upp till Halmstad. Han kan rida lugnt, har närmast vad som kan beskrivas som diplomatstatus. Han blåser i trumpet och läser upp krigsförklaringen. Rider hem igen och Danmark börjar mobilisera genom att värva yrkessoldater i Tyskland. Men Sverige har då klart med indelningsverket som har en effektiv mobiliseringsorganisation. Och våra svenska soldater är färdiga att slåss innan danskarna börjat mobilisera.

–Och själva kärnan i indelningsverket var soldatposten. Kompaniets postkarl fick ligga i. Ett samband som är nog så väsentligt.

Så svenska armén kom ner till Skåne fem eller sex veckor efter krigsförklaringen. Gick i land på Själland och slog ut danskarna. Så kan det gå.

Hans Wigstrand är särskild medarbetare i Framsyn.

Tidningen Framsyn

Upp

Tillbaka till sidan Om mig