Borgare och byråkrater.
Omvandlingen av Stockholms stadsförvaltning 1599-1637.

Min avhandling skrev jag inom projektet Stockholm blir huvudstad, 1600-1660 vid Historiska institutionen på Stockholms universitet. Vi var sju forskare som grep oss an olika ämnen inom Stockholms historia under dessa omvälvande årtionden då Stockholm blev en huvudstad till gagnet och inte bara till namnet. En rad huvudstadsfunktioner som att hovet stadigvarande började vistas där och placeringen av nya statliga ämbetsverk i Stockholm förvandlade stadens funktioner inom rikspolitiken. Dessutom såg kronan aktivt till att den gamla medeltida stadsbilden reglerades. Gamla vindlande gränder raderades ut och gränserna för nya rektangulära kvarter drogs upp, medan träkåkar revs och stenhus restes längs de nya, raka, gatorna i en serie regleringar av stadsbilden. På 1620-talet drogs Stora och Lilla Nygatorna fram och på 1640-talet fortsatte arbetet med omfattande regleringar på nedre Norrmalm och området kring Södermalmstorg på Södermalm. Hela processen kröntes med skapandet av Skeppsbroraden som Stockholms nya ansikte utåt mot fartyg som kom seglande in från Östersjön. Den nya, självmedvetna, svenska stormakten hade fått en värdig huvudstad.

Borgare och byråkrater, Bokfakta:
Förlag: Stockholmia Förlag
Illustrationer: sv/v
Inbindning: Inbunden
Antal sidor: 447
Format: 175 mm x 240 mm
ISBN: 91-7031-007-6
Utgiven: 1988

Under hela denna tid blev stockholmarna också allt fler, främst genom en kraftig inflyttning. År 1610 bodde kanske 10 000 människor i staden men på 1650-talet hade siffran stigit till över 50 000.

Mot denna bakgrund undersökte jag hur stadens egen förvaltning, styrd av de fyra borgmästarna och tolv rådmännen, påverkades av den yttre omvandlingen av Stockholm. Detta råd fungerade både som stadens politiska ledning och dess domstol. Även här skedde stora förändringar. Alltsedan Stockholms tillkomst styrdes staden av borgmästare och rådmän som främst rekryterades bland köpmännen och det högsta skiktet bland hantverkarna, främst bland guldsmederna. Det lägre borgerskapet – skinnare, åkare, skomakare, skräddare och andra – var i praktiken inte alls representerade på rådhuset vid Stortorget. Stadens ickeborgerliga majoritet: tjänstefolk, arbetare och andra hade inte ens en formell rättighet till representation i stadens råd, eller magistrat som det skulle komma att kallas från 1600-talets mitt. Men i gengäld var alla ickeborgerliga grupper – utanför köpmännens och hantverkarnas krets – helt befriade från kommunala skatter.

Den här situationen var rådande ännu i början av 1600-talet, men på 1610-talet inledde Gustav II Adolf och hans rikskansler Axel Oxenstierna – det förmodligen mest innovativa och effektiva politiska tandempar som någonsin har funnits i Sverige – ett omfattande reformarbete. Stora tullinkomster ställdes till stadens förfogande för att finansiera bland annat en utbyggnad av förvaltningen. Men kronan ställde också stora krav. Nu dög det inte längre att köpmän och hantverkare fungerade som borgmästare eller rådmän vid sidan av sitt ordinarie arbete. På 1620-talet drev kronan igenom att stadens borgmästare i fortsättningen skulle vara akademiskt skolade, heltidsanställda tjänstemän, som dessutom ofta var mera trogna kronan än staden. Under 1630-talet skedde samma omvandling bland rådmännen. Ut försvann fritidspolitikerna och in på scenen kom de formellt skolade och avlönade ämbetsmännen. Från 1636 reglerades också stadsförvaltningens arbetsformer genom att borgmästarna och rådmännen fördelades på fyra kollegier med olika ansvarsområden, helt enligt förebild från den statliga förvaltningen.

Det är denna dramatiska omvandling som jag följer i min avhandling, genom att bland annat studera männen i rådet före och efter omvandlingen, rådets arbetsformer, stadsförvaltningens olika verksamhetsområden och stadens ekonomi. Jag trodde i början av mitt avhandlingsarbete att det kanske kunde bli tråkigt och torrt, stadsförvaltningens historia låter ju inte så häftigt. Men så fel jag hade! Det var otroligt spännande, med en rad fascinerande människoöden och viktiga processer att följa. Händelserna på och i anslutning till rådhuset vid Stortorget var ofta dramatiska, men det alldagliga var minst lika spännande. Här förändrades villkoren för en stad och dess människor i skuggan av den svenska stormaktens framväxt. Omvandlingen av Stockholm kulminerade år 1635 då den sedan 1602 självständiga staden Norre Förstaden (Norrmalm) införlivades med resten av Stockholm. Denna dramatiska omvandling blev för mycket för många av de gamla styresmännen i Stockholm och redan i slutet av 1620-talet suckade en köpman som på fritiden fungerade som rådman, att förhållandena i rådhuset inte längre var ”som de av ålder hade varit”. Han hade alldeles rätt och det var väldigt fascinerande att följa den förvandlingen av huvudstaden, den kraftigaste omstöpningen som Stockholm någonsin genomgått under sin drygt 750-åriga historia.

Så här står det på baksidan av boken:

Under 1600-talet förvandlades Stockholm från en liten muromgärdad medeltidsstad till en storstad av kontinentala mått. Befolkning och handel flerdubblades, medan bebyggelsen spred sig från den lilla Stadsholmen ut över malmarna. Samtidigt växte den svenska stormakten fram och blev den ledande staten i Östersjöområdet.

I Lars Ericsons undersökning av Stockholms stadsförvaltning åren 1599-1637 får vi följa hur stadens styrelse omvandlades under trycket av dessa förändringar. På bara några år under 1620- och 1630-talen försvann stora delar av stadens gamla styrelse av borgerliga köpmän, vilka hade styrt Stockholm alltsedan medeltiden. Istället övertogs borgmästar- och rådmansämbetena av akademiskt skolade kungliga ämbestmän. Borgarna ersattes av byråkrater på rådhuset vid Stortorget.

Men boken ger också en bredare skildring av Stockholm i början av 1600-talet. Här möter vi inte bara stadens styrande i form av ståthållare, borgmästare och rådmän, utan även köpmän och hantverkare, brokikare, bödlar, kämnärer, strömskrivare och andra stadens tjänstemän.

Borgare och byråkrater är illustrerad med ett 70-tal bilder, varav en del aldrig publicerats tidigare.

Författaren, Lars Ericson, är arkivarie vid Krigsarkivet i Stockholm. Han har publicerat skrifter rörande främst militär- och stadshistoria.