| Det
ena förvaras i Svea livgardes arkiv i Krigsarkivet och
utgörs av livgardets orderbok år 1792. På
morgonen den 17 mars meddelas korthugget att ett antal befäl
och soldater kommenderas för att bevaka kaptenen Anckarström.
Mer än så sägs inte, men det behövs inte.
I sig rymmer den lilla, enkla notisen hela det dramatiska
skeendet under detta nyss gångna dygnet. Sent föregående
kväll hade den före detta arméofficeren Jakob
Johan Anckarström skjutit Gustav III på Operamaskeraden.
Han identifierades på mordplatsen av polisen och var
ännu inte misstänkt för att ha utfört
dådet. Några timmar senare hade dock polisundersökningen
avancerat och snaran drogs åt kring Anckarström
som greps under morgontimmarna den 17 mars. Han fördes
till Wrangelska palatset på Riddarholmen och låstes
in i ett väl bevakat rum. Man ville självfallet
förhindra att han rymde, men också att hämndlystna
rojalister försökte storma huset och lyncha honom.
Därför kommenderades en manstark vaktstyrka ur livgardet
att bevaka den viktige fången. Det är denna order
till vaktstyrkan som samma morgon skrevs in i livgardets orderbok.
Därmed speglar orderboken ett av de mera dramatiska dygnen
i den svenska historien.
Det
andra dokumentet fann jag i Riksarkivet. Sedan kungen, efter
veckor av plågor, till slut avled av sina skottskador
fanns det definitivt ingen nåd för hans baneman.
Anckarström hudflängdes av bödeln på
flera av Stockholms torg, innan han fördes till avrättningsplatsen
utanför Skanstull. Här, idag uppe bland bostadshusen
i Hammarbyhöjden, höggs hans högra hand av
medan huvudet skiljdes från kroppen. Därefter styckades
kroppen i fyra delar och spikades upp så att likdelarna
kunde ses på långt håll, androm till varnagel.
För en kungamördare kände samtiden ingen annan
väg än ett brutalt och definitivt slut. Men i Riksarkivet
fann jag en kungörelse från Stockholms polismästare
Liljensparre från sensommaren. Nu, tre månader
efter Anckarströms död, hade någon stulit
hans uppspikade kroppsdelar från avrättningsplatsen.
Några dagar senare kunde dock polismästaren meddela
allmänheten att gåtan var löst, lämningarna
efter Anckarström hade återfunnits i Årstaskogen.
Man kan svårligen tänka sig en mera makaber historia,
osmaklig och fascinerande på samma gång. Vem kommer
sig för att stjäla sönderstyckade kroppsdelar,
flera månader efter den dömdes död och varför?
Frågan lär aldrig få sitt svar och är
bara ett sekundärt problem i förhållande till
den stora gåtan vem och vilka som var hjärnorna
bakom mordet på Gustav III, men samtidigt kan jag inte
låta bli att fascineras inför denna väldigt
speciella händelse. Tanken på hur likdelstjuven
rör sig med Anckarströms i rötmånaden
säkert rejält anfrätta kroppsdelar för
att slutligen dumpa dem i Årstaskogen är så
osannolik att ingen romanförfattare med trovärdigheten
i behåll hade kunnat dikta ihop en sådan historia.
Men sådana gränser finns inte för vad historikern
kan finna i arkiven.
Trots
denna något anekdotiska karaktär har vart och ett
av dessa dokument på sitt sätt bidragit till att
spegla historiens gång och dess större skeende
ur en enskild människas, en sidoaktörs, perspektiv.
Historiska
Medias text:
Få
kungar i Sverige har fångat vårt intresse som Gustav III.
Han var en gåtfull person som av en hård verklighet tidigt
lärde sig att dölja sitt verkliga jag. Men var han en stor
kulturell initiativtagare, en teaterfjant, stilbildare eller
härförare? Vi får förlita oss på källorna och deras uttolkare.
I
Mordet på Gustav III presenterar Lars Ericson sin
bild av Gustav III. Vi möter en sympatisk regent som bland
annat räddar fosterlandet från att dela Polens öde. Kungen
är emellertid impopulär hos många i sin närhet som tycker
att han är en usel regent. Revolutionen bryter ut i Frankrike
och upproret sprids ända till Sverige. En sammansvärjning
mot kungen tar form men bara en person håller i vapnet när
det avlossas. Anckarström fälls och döms till döden. Var han
ensam skyldig? Vart tog de andra vägen? Var kungens bror inblandad?
Lars Ericson berättar med stor dramatik och inlevelse historien
om kungen som på sin egen opera föll offer för en mördares
kula.
Mordet
på Gustav III handlar dels om attentatet mot Gustav III 1792,
dels om Gustav III själv. Attentatsmannen hittades snabbt
– inom elva timmar efter att skottet avlossats – men frågan
kvarstod: varför hade någon velat mörda kungen? Var denne
konung, som vi i våra dagar ofta kallar "teaterkungen", illa
omtyckt? Lars Ericson skriver med van hand Gustav III:s historia
för oss.
Lars
Ericson är verksam som forskare och lärare vid Försvarshögskolan
och Åbo akademi. Han är en av Historiska Medias flitigaste
författare och har tidigare kommit ut med bland annat Lasse
i gatan, Svenska knektar, Stockholms historia och Johan III.
Pressen
om Mordet på Gustav III
"En
perfekt julklapp för den historieintresserade"
Jönköpings-Posten
"rekommenderas
på det varmaste"
Mats
Garme, Ölandsbladet
"Han
ger, med hela sin historiska kunskap, en alldeles lysande
skildring av mordet. Det är spännande som en detektivroman."
Skolvärlden
|
